Kom fram till ett Helath Center där vi fick en guidad tur men jag roade mig med att snacka Swahili med några ungar samt fotografera dom en aning.

Därefter började åter igen en promenad mot Masai-byn, en del bilder togs på vägen dit;

Jag och Manfred, en av Masaierna som jobbade på Base Camp. Världens coolaste kille, han och jag är typ bästa kompisar nu. Mamma och resterande medlemmar i min familj, det är Manneman vi ska fira Nyår med. Galet kul ska det bli, längtar redan. Ha ha!

Posar lite med Manfred sådär va! 

När vi äntligen kom fram möttes vi av cirka 10 Masaier som började att sjunga och dansa runt omkring oss, bland det roligaste jag någonsin sett. Ut ur deras munnar kom konstiga ljud som bildade en sång. Skrikande springer dom runt, runt innan dom tillslut ställer sig i en halvcirkel och var och en tar ett steg fram för att hoppa några hopp medan de andra väser ut konstiga ljud. Så jäkla ballt.

Varje gång ett lejon dödats firar man det genom att dansa och sjunga tillsammans. Denna lejonman hade en av Masaierna dödat!

När vi blivit välkomnade tillräckligt och fick komma in i den lilla byn var det dags för ett nytt välkomnande, denna gång av kvinnorna i byn. En ny sång och dans inleddes.

När detta framträdande nått sitt slut var det dags att få gå in i en av stugorna. I en av bajsstugorna. För det är vad det är gjort av, kobajs.

I små, små hus bor en hel familj, fönstren är gjorda som små hål i väggarna, det enda lyset som finns tillgängligt är en liten eld som brinner på marken sedan är det princip kolsvart. Hela huset är uppbyggt av material från naturen.

Detta var vuxensängen, här sover alltså två personer. Kan inte påstå att det var så bekvämt, men det funkade. Mittemot var barnkammaren bestående av en likadan säng fast aningen mindre. Bakom Hanna syns det så kallade "fönstret".

Från ingången.

Jag och Hanna hade två vattenflaskor som vi inte behövde så vi gav dom till dessa barn som bodde i byn, på så sätt kunde vi även ta lite bilder tillsammans med dom. Vilket var uppskattat, kan inte påstå att dom är rädda för kameran. Alla tittar in i kameran och är sedan exalterade över att få se hur resultatet blev, slutar ofta med att dom skrattar åt varandra på bilderna!

Det är så konstigt att dessa färgglada människor kan vara så nöjda med respektive liv. Finner bara tre ord, jag är tagen. Tagen över att ett folkslag kan leva ett så pass annorlunda liv och vara så stolt över sin kultur. Bo i bokstavligt talat bajshyddor, bära skor gjorda av bilddäck, leva på koblod, mjölk och kött. Gå en halv dag för att nå närmaste affär. Döda lejon och sjunga för det, kriga. Göra upp eld med hjälp av naturen. Leva sitt liv mitt ute i ingenstans, på savannen. Jag vart tagen, är tagen. Imponerad, glad, chockad. Upprepat ordet ”gud vad coolt” ett antal gånger. För det var det, coolt. Balllt. Att sitta inne i en lerhydda och prata om allt och ingenting med en Masai som lever detta liv kändes som vilken konversation som helst, för det vara det, men att vara medveten om att detta är deras liv är för mig svårt att ta in. Deras kultur är så pass annorlunda emot vår. För oss lever en Masai som vi gjorde på stenåldern. Jag gillar dansen, musiken, kläderna, maten, levnadsstilen. Lyckan och stoltheten för sin kultur och omgivning. Så oerhört balla människor!

Två av de Masai-tanter som hade en verksamhet på Base Camp. De tillverkade smycken av olika slag som de sedan sålde. 75% av summan gick därefter till Masai-byn och de resterande 25% köpte de material för. Många liknande verksamheter finns princip överallt i Kenya, man gör allt för att få en starkare ekonomisk tillvaro.

Respekt på denna alltså.

Sista kvällen på Base Camp kom det ett gäng Masaier som dansade och sjöng för att visa dom som inte följde med till Masaibyn. När vi sitter där i mörkret runt en lägereld och tittar på för oss en helt främmande dans kommer Manfred och drar med mig upp och där står jag inför halva internatet tillsammans med 20 Masaier och dansar och sjunger något som jag inte förstår ett piss av. Den konstigaste och skräckblandade känslan du kan uppleva. Det obehagligaste var när alla började viska mitt namn i örat på mig och göra konstiga ljud. Men jag gillar det, gillar Masaier för dom är sjukt jäkla coola. Så är det bara.