Dag 2 inleddes 7.00 med te och frukost. Bönor, vitt bröd, ägg, korv och vi var redo att vandra. En sju timmars vandrig stod framför oss. Tempo var långsamt och rasterna många. I detta skede trivdes jag som bara den, jag var Sveriges nästa bergsklättrare. Vi gick och gick. Kändes som att vara i svenska fjällen. Sjukt vackert, strålande sol och klarblå himmel. Runt ett hade vi en längre paus för lunch. Korv, bröd och chips (vilket för övrigt serverades till varje lunch, nyttighet på hög nivå)! Låg och njöt i solen med musik i öronen, riktigt härligt. Vid 4-tiden nådde vi camp 2 som låg nere i en dal. Så fort solen gick ned över bergskaraten vart det svinigt kallt. Te och kakor serverades varje eftermiddag och dötimmarna mellan fika och middag underhölls med lekar som charader av olika slag. Efter middagen hade vi allsång, danser och lekar för att behålla värmen för att sedan krypa ned i sovsäcken.

Dag 3 inleddes som dag 2 med tidig uppstigning och samma frukost. Efter att ha packat väskan och hälsat på sin bärare (den dagliga rutinen) började åter igen en sju timmars vandring mot högre höjder. Från morgon till kväll lekte vi olika lekar för att få vandringen att gå. Det var gissningslekar, sånglekar, ordlekar, ja allt. Och underhållande var det. Jag var fortfarande Sveriges näste bergsklättrare och trivdes riktigt bra uppe bland bergen. Folk började känna av höjdskillnaden men jag mådde som fisken i vattnet. Inget skavsår, ingen huvudvärk, yrsel eller trötthet. Vi tog pauser då och då för att äta godis och få energi. Lunch vid ett och ankomst till campen runt 4. Samma rutin varje dag. Genomgång av packning inför natten, tidig middag och läggdags. Vissa spydde på grund av höjden, andra hade gräslig huvudvärk, jag mådde fortfarande prima. Klockan var ställd på 01.45 och vi var oerhört taggade på att uppnå vårt mål, bestiga toppen.

Natten dag 4 började med en bränd och slemmig gröt som serverades 02.15. Det var seriöst bland det äckligaste jag ätit men jag insåg att det inte fanns någon annan utväg än att med hjälp av socker och kakor trycka i sig gröten för att överhuvudtaget orka upp. Efter ett toabesök och med pannlampan tänd började stigningen 03.00 uppåt mot toppen. Systemet var att man skulle hålla ett avstånd på fyra meter för att inte behöva stanna upp, stå still och bli kall, utan hålla ett jämt tempo. Den taktiken sket sig jäkligt snabbt.

Efter en halvtimme tuppade första personen av och spydde rejält. Det var mörk, kallt och ingen visste hur långt vi hade gått eller hur lång tid vi hade kvar. I snigelfart fortsatte vi uppåt, energin fortfarande på topp. Fler och fler började spy men fortsatte strongt nog uppåt. Man halkade nedåt på grund av allt rullgrus och andetagen blev allt djupare desto högre upp man kom. Jag började känna hur irritationen började krypa när man inte såg någonting, var lätt frusen, började må smått sämre och aldrig såg sitt mål. Men alla fortsatte. Efter några timmar såg jag tillslut snö och känslan av att vi började närma oss infann sig samtidigt som jag helst ville dö och bara vara framme. Mådde riktigt illa, folk fortsatte att spy och klättra. ”Ett steg till, ett steg närmare toppen” repeterades i huvudet och jag var inte längre Sveriges nästa bergsklättrare. Sista biten var ett helvete. Klättring på hög nivå, det började ljusna och jag fick svindel när jag råkade titta ner. Efter vad som kändes som en evighet kom vi ÄNTLIGEN fram. Jag stod med förfrusna fingrar och hackandes tänder på toppen av Afrikas näst högsta berg (som för övrigt är svårare att bestiga än Afrikas högsta berg)!! Jag var för fasen bland de 10 första uppe på den där helvetes toppen. Och vi klarade det, tillsammans!

När man står där och ser solen stiga upp över Kenya, Afrika, Sverige, ja, hela världen, känner man sig jäkligt nöjd. När man sedan inser att man har hela vägen tillbaka att gå sjunker humöret oerhört snabbt. Jag tror inte ni kan förstå hur tunn luften faktiskt är där uppe, 4985 m.ö.h. Folk mådde piss, spydde innan toppen med ett likblekt ansikte. Ebba var en av dem som mådde dåligt. Efter att ha stått på toppen tuppar hon av totalt. Tre bärare får rycka in och bära henne ned. Jag gick framför dem den första biten. Helt borta hänger hon över deras axlar, likblek i ansiktet, släpande fötter med bärare som hela tiden kollar hennes puls. Riktigt obehagligt var det att se. Hon såg princip död ut och att vara uppe på en stormande topp gör inte saken bättre. Slutade med att hon fick syrgas och en massa piller men efter det inser man att det kan vara riktigt jobbigt och jag är förvånad jag att mådde så bra som jag gjorde.

09.50 nådde jag campet igen efter att ha gått nedför hela toppen i timmar. Efter att ha packat och ätit frukost börjar promenaden mot camp 1. Den promenaden var nog bland den jobbigaste jag gjort. Det kändes som den aldrig någonsin skulle ta slut. Med blåser på hela fötterna (vilket jag fortfarande har) gick vi och gick och gick. Mötte en bärare som höll på att dö. Totalt var det 12 bärare som var uppe på toppen med oss, ingen av dessa bärare hade fått mat sen dagen innan. Vi gav han lite godis och vatten som han kunde äta och fortsatte sedan att gå vilket vi gjorde i timtal. Åt lunch och fortsatte gå. Mötte den döende bäraren och gav han mer vatten.

Jag trodde seriöst att vi aldrig skulle komma fram och mina fötter gjorde oerhört ont. Den dagen gick jag konstant från klockan 03.00 till 18.20. Jag var trött och somnade riktigt gott i min sovsäck sista natten som för övrigt bestod av storm.

Den sista dagen var det åter igen tidig uppstigning för att packa ihop ryggsäck och sovsäck en sista gång. Nedgången från camp 1 till bussen kändes även det som en evighet. Mina fötter värkte något oerhört men det fanns inget annat än att fortsätta gå. Att se bussen var en befrielse. Ett toalettbesök, tack till bärare och sedan däck i bussen. Efter två och en halv timme stannade vi på våra guiders Base-camp för en hamburgelunch och sedan åkte vi vidare mot internatet. Det är med samma organisation som vi besteg berget som vi ska göra Rafting med senare under terminen.

Efter några timmar till i bilkö kom vi äntligen fram till gaten in till internatet. Den känslan var oerhört skön! Direkt in i duschen och sedan middag. Att ha tvättat sig i bäckar och med våtservetter i fem dagar har fungerat alldeles utmärkt och på något vis har man varje dag känt sig hyfsat fräsch. Efter att ha duschat insåg jag att jag inte alls har varit så fräsch som jag trott. Men nu är jag ren och ligger i min säng som är obeskrivligt bekväm. Även fast det känns väldigt skönt att vara tillbaka i mitt älskade rum kommer jag sakna att frysa aningen när man sedan kryper ned i sin sovsäck som värms upp på några nanosekunder.

Jag kan väl inte precis påstå att jag är Sveriges näsa bergsbestigare (längre) men jag är oerhört glad att jag gjorde detta och fram till de sista metrarna upp på toppen så har det varit sjukt roligt och jag gillar bergen helt enkelt! Att vara skitig och leva vildmarksliv är inte helt fel alla gånger… Jag fick känslan av att vara tillbaka i Sverige för några dagar.

När jag läser igenom det jag nyss skrivit inser jag att det aldrig går att ordagrant beskriva det jag varit med om. Med bilder blir det steget enklare men det är omöjligt att föreställa sig hur det exakt är att bestiga ett berg om man själv inte gör det. Men en sak är säker och det är att jag har haft det riktigt bra och jag kommer nog på något vis sakna att befinna mig mitt ute i ingenstans på ett fjäll och leva lortliv!
Nu vill jag sova, god natt.