Efter en tio minuters lång bilresa i den blå/vita skolbussen svängde vi vänster in på en grusväg efter att ha passerat slumområdet Dagoretti. Allt vi vet, jag, Amanda, Hanna och Axelina, är att det är till en public school vid namn Riruta school som vi styrt våra steg. Tanken var att vi skulle presentera oss för rektorn och berätta om vårt projekt där vi valt att jämföra utbildningen på en public school med en private school. Efter att vår chafför John, med den rosa skjortan, parkerat bilen på den tillgjorda parkeringen går vi med långa steg mot den avlånga byggnaden. Skylten ”administration” hjälper oss hitta till rätt lokal. Längst in möter vi en mörk man vid namn Nelson som välkomnande låter oss slå oss ner vid det avlånga bordet som finns placerat framför hans skrivbord. Nelson är en man på cirka 40 år som verkade mer intresserad av att veta vad vi gjorde i Kenya, vad vi ville göra i framtiden och om läraryrket var välbetalt i Sverige än vad vi egentligen var där för. Flera gånger om fick vi avbryta för att få fram vad vi ville. Efter cirka 20 minuter hade vi äntligen lyckats boka in både intervju och fått mobilnumret som krävdes upprepning på tre gånger för att få de rätta siffrorna nedskrivna.