Jag trodde på riktigt inte att det skulle vara så hemskt som det faktiskt var. "TV överdriver alltid, dom visar endast det värsta delarna, osv." Men i detta fall handlade det inte om någon överdrift. Folk lever bokstavligen bland sopor, på jordgolv och i plåtskjul, vissa utan väggar. Jag har klättrat genom en slum. På lera, i gångar där bredden knappt uppnår en meter. Jag har hälsat på hundratals barn och hört orden "how are you?" oräkneliga gånger. Att stå och blicka ut över ett hav av plåtskjul är overkligt men det är desto overkligare att befinna sig bland dem. Ta på dem, känna det. Jag har mötts av en lukt som består av urin, sopor och bajs. Sett barn gå och leta efter mat, sett dom skratta och le. Gått och hoppats att dessa människor inte vet hur bra jag har det jämt emot dem. Jag har besökt två skolor och mött intresserade blickar, undrande blickar. Har sett barn spela fotboll med två stenar som mål, med en fotboll gjord av tidningspapper och snören där snörena var till för att hålla ihop den. Sett tjejer från 7-16 år hoppa twist med ett band gjort på hopknutna gummisnoddar. Men trots detta hördes skratt långa vägar, inga klagomål, ingen som gnällde. Det går inte att beskriva med ord hur det är i Kibera, man måste uppleva det  med egna ögon för att förstå. Förstå vilket bra liv vi lever. 

Jag har besökt en kvinnogrupp - Power Women Group - en grupp på 20 personer där alla är HIV/AIDS positiva, där alla bor i Kibera. Tillsammans har de startat en grupp för att samla in pengar genom att sälja saker de själva skapat utefter egna kreativiteter. Smycken, väskor, kläder med mera. Maria, HIV positiv, 7 barn varav två lever med HIV. Gått genom Kibera tillsammans med en annan kvinna som jag dock inte minns namnet på, 31 år gammal, 3 barn mellan åldrarna 4-11 år. HIV positiv och har bott hela sitt liv i Kibera. 31 år.

Trots denna obegripliga situation finns en glädje som är svår att finna i ett västerländskt land, där finns en kärlek till varandra som vi saknar, det finns en livsglädje som vi inte behärskar, där finns hopp om en ljusare framtid...

Denna bro har jag gått på, dessa vägar har jag klättrat på, dess hus har jag passerat, rört. Det kändes som att gå genom en film. Det kändes inte som det fanns där, kändes overkligt att blicka ut över ett hav av plåtskjul och bara andas. Inse att det faktiskt finns på riktigt, 7 minuter från min skola, mitt nuvarande hem. Just nu ligger jag i min varma, sköna säng, ensam. 7 minuter bort ligger 8 personer på ett jordgolv där knappt alla får plats, utan vatten, utan toaletter. Var glad för att du föddes i Sverige, för det är jag...