Emelie om Kibera:
Vad är det för män som spelar? Najs!!
När vi var i Mombasa med skolan var vi ute på snorklingtur och då började våra instruktörer spela lite granna på allt som gick att spela på...
Ett steg till, ett steg närmare toppen.
Jag var Sveriges nya bergsklättrare fram till igår 05.12 då luften blev allt tunnare och tunnare, andetagen allt djupare och illamåendet allt kraftigare. Men jag klarade det. Jag och alla andra 66 klarade det. Jag har bestigit Afrikas näst högsta berg.
Jag är glad att jag klarade det, glad att jag gjorde det. Att leva utan toalett, dusch, riktig mat, utan täcke och kudde i minusgrader har varit över förväntan. Jag har i Kenya, Afrika, hackat tänder, frusit, rört snö och haft skidkläder på mig vilket känns ganska… fel.
Jag tänkte att jag berättar om hela resan dag för dag så att det blir lättare att få en inblick av vad jag under fem dagar sysslat med.
Dag 1 började med en tidig uppstigning och därefter en bussresa som jag trodde skulle ta två timmar men som istället tog cirka sex timmar… Skolan hade hyrt världens sämsta buss. Först satt vi i den underbara kenyanska trafiken i upp mot två timmar bara för att komma UT ur Nairobi. När vi nästan var framme efter att ha blivit påköra två gånger (utan skador, bara lite snea backspeglar och bucklig backlucka) överhettades hela bussen. Vi kom inte framåt. Kenyaner har som sagt inte ryktet för sig att vara smarta, vi kommer inte upp för en backe, chauffören öppnar då motorn för att den ska svalna, han tar en vattenflaska och tömmer hela flaskan med vatten över motorn. Resultatet vart en rykandes buss som stank bränt. Motorn satt i bussen så ni kan ju föreställa er lukten tillsammans med ett rökmoln som spred sig inne i hela bussen, det var riktigt mys. I 10 km/h rullar vi tillslut in på parkeringen där det serverades lunch. Vi åt, drack, gick på toan en sista gång och mötte sedan vår personlige bärare. Tydligen är det förbjudet för amatörer att själva bära sin ”main-bag” upp för berget så då använder man istället slavhandeln till sin nytta och anställer en massa kenyaner som bär din väska åt dig…
Efter detta började vi gå. Efter två och en halv timme nådde vi camp 1 vilket var en chock i sig. Det var bokstavligen SVINKALLT. På med varma kläder, i med några koppar te och sedan var kroppsvärme åter stabil. På grund av att vi var försenade med bussarna hann det bli redigt mörkt innan vi fick middag men inte gjorde det något för maten var riktigt god. Kött med potatismos, en hit. Efter middagen var det lala salama på en gång och mysfaktorn var hög när vi låg sex tjejer tätt, tätt ihop i varsin sovsäck för att behålla kroppsvärmen.
Dag 2 inleddes 7.00 med te och frukost. Bönor, vitt bröd, ägg, korv och vi var redo att vandra. En sju timmars vandrig stod framför oss. Tempo var långsamt och rasterna många. I detta skede trivdes jag som bara den, jag var Sveriges nästa bergsklättrare. Vi gick och gick. Kändes som att vara i svenska fjällen. Sjukt vackert, strålande sol och klarblå himmel. Runt ett hade vi en längre paus för lunch. Korv, bröd och chips (vilket för övrigt serverades till varje lunch, nyttighet på hög nivå)! Låg och njöt i solen med musik i öronen, riktigt härligt. Vid 4-tiden nådde vi camp 2 som låg nere i en dal. Så fort solen gick ned över bergskaraten vart det svinigt kallt. Te och kakor serverades varje eftermiddag och dötimmarna mellan fika och middag underhölls med lekar som charader av olika slag. Efter middagen hade vi allsång, danser och lekar för att behålla värmen för att sedan krypa ned i sovsäcken.
Dag 3 inleddes som dag 2 med tidig uppstigning och samma frukost. Efter att ha packat väskan och hälsat på sin bärare (den dagliga rutinen) började åter igen en sju timmars vandring mot högre höjder. Från morgon till kväll lekte vi olika lekar för att få vandringen att gå. Det var gissningslekar, sånglekar, ordlekar, ja allt. Och underhållande var det. Jag var fortfarande Sveriges näste bergsklättrare och trivdes riktigt bra uppe bland bergen. Folk började känna av höjdskillnaden men jag mådde som fisken i vattnet. Inget skavsår, ingen huvudvärk, yrsel eller trötthet. Vi tog pauser då och då för att äta godis och få energi. Lunch vid ett och ankomst till campen runt 4. Samma rutin varje dag. Genomgång av packning inför natten, tidig middag och läggdags. Vissa spydde på grund av höjden, andra hade gräslig huvudvärk, jag mådde fortfarande prima. Klockan var ställd på 01.45 och vi var oerhört taggade på att uppnå vårt mål, bestiga toppen.
Natten dag 4 började med en bränd och slemmig gröt som serverades 02.15. Det var seriöst bland det äckligaste jag ätit men jag insåg att det inte fanns någon annan utväg än att med hjälp av socker och kakor trycka i sig gröten för att överhuvudtaget orka upp. Efter ett toabesök och med pannlampan tänd började stigningen 03.00 uppåt mot toppen. Systemet var att man skulle hålla ett avstånd på fyra meter för att inte behöva stanna upp, stå still och bli kall, utan hålla ett jämt tempo. Den taktiken sket sig jäkligt snabbt.
Efter en halvtimme tuppade första personen av och spydde rejält. Det var mörk, kallt och ingen visste hur långt vi hade gått eller hur lång tid vi hade kvar. I snigelfart fortsatte vi uppåt, energin fortfarande på topp. Fler och fler började spy men fortsatte strongt nog uppåt. Man halkade nedåt på grund av allt rullgrus och andetagen blev allt djupare desto högre upp man kom. Jag började känna hur irritationen började krypa när man inte såg någonting, var lätt frusen, började må smått sämre och aldrig såg sitt mål. Men alla fortsatte. Efter några timmar såg jag tillslut snö och känslan av att vi började närma oss infann sig samtidigt som jag helst ville dö och bara vara framme. Mådde riktigt illa, folk fortsatte att spy och klättra. ”Ett steg till, ett steg närmare toppen” repeterades i huvudet och jag var inte längre Sveriges nästa bergsklättrare. Sista biten var ett helvete. Klättring på hög nivå, det började ljusna och jag fick svindel när jag råkade titta ner. Efter vad som kändes som en evighet kom vi ÄNTLIGEN fram. Jag stod med förfrusna fingrar och hackandes tänder på toppen av Afrikas näst högsta berg (som för övrigt är svårare att bestiga än Afrikas högsta berg)!! Jag var för fasen bland de 10 första uppe på den där helvetes toppen. Och vi klarade det, tillsammans!
När man står där och ser solen stiga upp över Kenya, Afrika, Sverige, ja, hela världen, känner man sig jäkligt nöjd. När man sedan inser att man har hela vägen tillbaka att gå sjunker humöret oerhört snabbt. Jag tror inte ni kan förstå hur tunn luften faktiskt är där uppe, 4985 m.ö.h. Folk mådde piss, spydde innan toppen med ett likblekt ansikte. Ebba var en av dem som mådde dåligt. Efter att ha stått på toppen tuppar hon av totalt. Tre bärare får rycka in och bära henne ned. Jag gick framför dem den första biten. Helt borta hänger hon över deras axlar, likblek i ansiktet, släpande fötter med bärare som hela tiden kollar hennes puls. Riktigt obehagligt var det att se. Hon såg princip död ut och att vara uppe på en stormande topp gör inte saken bättre. Slutade med att hon fick syrgas och en massa piller men efter det inser man att det kan vara riktigt jobbigt och jag är förvånad jag att mådde så bra som jag gjorde.
09.50 nådde jag campet igen efter att ha gått nedför hela toppen i timmar. Efter att ha packat och ätit frukost börjar promenaden mot camp 1. Den promenaden var nog bland den jobbigaste jag gjort. Det kändes som den aldrig någonsin skulle ta slut. Med blåser på hela fötterna (vilket jag fortfarande har) gick vi och gick och gick. Mötte en bärare som höll på att dö. Totalt var det 12 bärare som var uppe på toppen med oss, ingen av dessa bärare hade fått mat sen dagen innan. Vi gav han lite godis och vatten som han kunde äta och fortsatte sedan att gå vilket vi gjorde i timtal. Åt lunch och fortsatte gå. Mötte den döende bäraren och gav han mer vatten.
Jag trodde seriöst att vi aldrig skulle komma fram och mina fötter gjorde oerhört ont. Den dagen gick jag konstant från klockan 03.00 till 18.20. Jag var trött och somnade riktigt gott i min sovsäck sista natten som för övrigt bestod av storm.
Den sista dagen var det åter igen tidig uppstigning för att packa ihop ryggsäck och sovsäck en sista gång. Nedgången från camp 1 till bussen kändes även det som en evighet. Mina fötter värkte något oerhört men det fanns inget annat än att fortsätta gå. Att se bussen var en befrielse. Ett toalettbesök, tack till bärare och sedan däck i bussen. Efter två och en halv timme stannade vi på våra guiders Base-camp för en hamburgelunch och sedan åkte vi vidare mot internatet. Det är med samma organisation som vi besteg berget som vi ska göra Rafting med senare under terminen.
Efter några timmar till i bilkö kom vi äntligen fram till gaten in till internatet. Den känslan var oerhört skön! Direkt in i duschen och sedan middag. Att ha tvättat sig i bäckar och med våtservetter i fem dagar har fungerat alldeles utmärkt och på något vis har man varje dag känt sig hyfsat fräsch. Efter att ha duschat insåg jag att jag inte alls har varit så fräsch som jag trott. Men nu är jag ren och ligger i min säng som är obeskrivligt bekväm. Även fast det känns väldigt skönt att vara tillbaka i mitt älskade rum kommer jag sakna att frysa aningen när man sedan kryper ned i sin sovsäck som värms upp på några nanosekunder.
Jag kan väl inte precis påstå att jag är Sveriges näsa bergsbestigare (längre) men jag är oerhört glad att jag gjorde detta och fram till de sista metrarna upp på toppen så har det varit sjukt roligt och jag gillar bergen helt enkelt! Att vara skitig och leva vildmarksliv är inte helt fel alla gånger… Jag fick känslan av att vara tillbaka i Sverige för några dagar.
När jag läser igenom det jag nyss skrivit inser jag att det aldrig går att ordagrant beskriva det jag varit med om. Med bilder blir det steget enklare men det är omöjligt att föreställa sig hur det exakt är att bestiga ett berg om man själv inte gör det. Men en sak är säker och det är att jag har haft det riktigt bra och jag kommer nog på något vis sakna att befinna mig mitt ute i ingenstans på ett fjäll och leva lortliv!
Nu vill jag sova, god natt.
Börjar med fredagen, Felicias födelsedag.
Jag och sju andra tjejer gick upp klockan 07.30 för att förbereda frukost i Giraffrummet. Malin och Linnea hade bakat bröd och det doppades jordgubbar i choklad och ballonger blåstes upp. Sedan bar det av med presenter och full sång in på Felicias rum.
Därefter var det vanlig skola och vid 19.15 körde skolbussen oss till Que Pasa där vi åt världens godaste middag. Sedan kom resten av skolan och vi dansade fram till 1 då skolbussen kom. Hemresan var bland den galnaste på länge, partybussen levererade fullt ut. På internatet var det kaos i min och Malins korridor och vi var uppe aningen för länge för att dagen efter gå upp 07.00 och åka till Lake Naivasha. Men lyckad kväll var det.
Efter cirka två timmars bussresa kom vi fram till Crecent Island, en halvö med massa vilda djur. Giraffer, gnuer, zebror, bufflar, kossor med mera. Vi gick på en promenad för att sedan gå upp på en höjd och äta vår matsäck som bestod av två lökiga smörgåsar. Inte världens godaste lunch. Efter några timmar satte vi oss i bussen igen för att åka vidare till campet där vi skulle övernatta. Kändes som att komma till ett svenskt kollo. Låg precis vid vattnet, stugorna var inte att hänga i julgran men funkade mer än väl.
Dagen efter var det uppstigning vid 08.45, frukost och sedan ut på sjön för flodhästjakt. Var riktigt nice att åka lite båt. Kändes exakt som svensk sommar men när man kollade runt om ändrades den uppfattningen ganska snabbt när allt man såg var höga berg och savann. Dock hade vi ganska otur med flodhästjakten, såg typ fyra flodhästar för att det var för mycket näckrosor. Men det var kul ändå vill jag säga er! Gött med lite båt i solskenet.
Hedvig och Nina
När vi kom tillbaka stack jag, Amanda, Hanna och Malin ut på cykeltur i Naivasha. Mycket trevligt må jag säga. Vi hyrde cyklar, 1 timme, 15 kronor. Riktiga racercyklar på jag säga. Fick en riktig denga som levererade rejält. Grymt fin utsikt var det men vi såg dock aldrig några zebror. Men det var supermys att cykla runt, så nu kan man bocka av cykeltur i Kenya också!
Bästa Bettan, hon levererade starkt! Riktigt bra cykel det där alltså!
Tog en liten vilopause..
Finaste vännerna! ♥
Köttig backe!
Nice utsikt!
När vi kom tillbaka till campet körde vi två parti kubb, lunch och sedan back to school. Riktig mysig helg och jag ångrar inte att jag följde med.
Jag inleder med Vinst, 4-1 till Swedish School.
Igår var vi som sagt i Kibera och hälsade på Florence skola (kommer fortfarande inte ihåg namnet). Tanke den här gången var att intervjua Monica som är en av lärarna samt fotografera och filma lite. Jag, Amanda och Hanna var där i cirka en och en halv timme. När vi kommer in säger Monica att de mindre barnen ligger och sover. Längst in ser vi cirka 10 barn ligga på en och samma filt på ett stengolv, det var deras vila. Inga madrasser, inga kuddar, inga täcken.
Barnen vaknade ganska snabbt och vi fördröjde tiden med skönsång och dans, frågade Monica om skolan och deras filosofi. Sist jag var där med pappa, Emelie och Kalle hade vi köpt med oss en hel del, bland annat två säckar med majsmjöl som dom gör Ugali av, vilket är en kenyansk rätt som många äter här nere. Monica berättade för mig att mjölet tog slut igår så det hade räckt i cirka två veckor vilket kändes bra. Att kunna mätta ett flertal magar utan att betala några större summor pengar är ganska galet… Tror vi betalade 80 kronor eller något liknande, för att ge mat i två veckors tid till cirka 20 barn.
Jag frågade även var dom tillagade maten då skolan ligger i ett plåtskjul som tillhör en kyrka, hon pekade bort mot ena hörnet och sa ”där”. I hörnet fanns en liten, liten kokplatta liknande ett stormkök vilket skulle vara deras så kallade kök. Världen är trots allt oerhört annorlunda utan att man tänker på det. Det blir dock självklarare för varje dag som går här nere. Vi ska vara glada att vi föddes där vi föddes.
Det är inte ett kök som fått mig att inse detta utan allt. Hela Kibera. Under regnperioderna kan dessa barn, som inte har råd att betala en månadsavgift till skolan på 15 kronor, gå till skolan på grund av regnet. Lokalen ligger ett halvt trappsteg ned och under regnperioden översvämmas lokalen så att det inte är möjligt att hålla några lektioner. Att regn kan stoppa undervisning är ganska ofattbart.
När jag efter ett tag skulle gå ut för att ringa efter en taxi hör jag någon hosta oerhört högt. Med bajsstank i näsan (den var grov den här gången) vänder jag mig om och möts av en flicka på cirka sex år som står bredvid sin mamma och kräks, hostar och slemmar. Mamman stoppar ned fingrarna i halsen för att påskynda det hela, flickan hostar lite till, får sedan torka av sig och gå vidare som om ingenting hänt. Hon har nyss spytt offentligt men det verkade vara som vilken normal sak som helst. I Sverige är det inte direkt ofta man ser en mamma stoppa ned fingrarna i halsen på sin dotter för att hon ska spy, och sedan gå vidare som om ingenting inträffat. Världen är trots allt stor men ändå så pass liten.
Efter det här besöket måste vi sammanfatta det hela sedan se hur vi ska gå vidare och vad vi vill göra. Men ett till besök lär det bli inom kort!
Det tar oerhört lång tid att ladda upp bilder just nu så in får nöja er med en gammal bild från Mombasa tills internetlivet blir på bättre humör...
I morgon är det fredag och det är jag mer än glad för. Planer hela dagen i morgon, älskar sådant! På lördag morgon åker vi till Naivasha och ska hänga med ormar och flamingos. Ska bli nice med lite resa. Hört rykten om båt bland flodhästar och krokodiler, blir kul.
Vill bara påpeka att jag om en vecka exakt kommer befinna mig på några tusen meters höjd i ett tält på väg mot toppen av Afrikas näst högsta berg. Känns helt ok. Kan inte påstå att jag är taggad till tusen men det blir säkert bra!
Nu ska jag sova, klockan lyckas alltid på något vis gå över tolvslaget... Upp klockan halv åtta och sjunga för Felicia som fyller 18 i morgon!!! wooooop
Och Sofia... om jag ska vara helt ärlig känner jag inte den minsta saknad till Svealand. Möjligtvis folket (och lite Utö) men den saknaden är inte stor, har de bra nog här. Sverige är ett sketland (även om jag är överlycklig att jag föddes där så att jag kan vara här......) men ack vad det landet är grått och trist, det ska ni veta gott folk!
Pluggandet är i full gång...